Gamla tider?

Sitter just nu med en kopp kaffe i handen, böcker i högsta hugg och försöker lära mig ett nytt programmeringsspråk. Det är nästan så att jag har kommit tillbaka till 2008, då jag satt i vårat sunkiga MML med mina goda vänner och försökte lära mig PHP, Javascript, HTML, Actionscript m.m.
Den enda skillnaden nu är att jag har fönster att se ut, då MML var ett gammalt skyddsrum.

Imorgon bär det av till kungliga biblioteket för en riktig pluggdag. Nostalginivån är hög! Vad har hänt? Jag, läsa programmering? Tänkte ta tag i livet nu och läsa sådant jag har användning för. För tänker inte vara kvar på det ställe jag är på nu. Jag dör inombords för varje gång jag jobbar där.. Känns nästan som att intelligensen rinner ur en för varje dag. Nu är det dags! Har tagit första steget mot ett riktigt jobb, och något jag vill hålla på med.

Så på med programmeringsögonen. Det ska gå!

/ K

Dagen efter.

Idag är dagen efter min operation och jag mår väl okej. Det stramar lite från ärren och jag har nog dragit på mig världens jobbigaste förkylning (då det gör ont när jag nyser o snyter mig..) men annars så mår jag väl bra. Eller nej, det gör jag inte förresten.
Svaret till min magsmärta har kommit och det var som jag trodde. Tyvärr, eller vad man nu ska säga. Så nu tar jag det härifrån och gör det bästa av det! Skönt att ha svaret framför sig iallafall och veta vad det är.
Men nu räcker det med sjukhusvistelser för lilla mig. Tycker jag har varit där alldeles för mycket den senaste tiden, och börjar tröttna på lukten därifrån.
Önskningen nu skulle vara att rymma någonstans och bara glömma tid och rum. Går det? Nej. Står jag kvar på samma ställe i livet? Eeh ja.
Jag hade bara behövt åka NÅGONSTANS (inte till Flen dock. Uuh. Får rysningar när jag tänker på det bara..).

Vad ska jag göra med mig själv egentligen? Ska läsa klart webbprogrammeringen nu iallafall. Och till våren så kanske jag har möjligheten att skriva klart c-uppsatsen. Men sen då? Vad blir jag för något? En person med en examen för ingenting? Är ju ungefär så det känns.
Och jag tänker ju inte vara kvar på jobbet jag har nu, får kalla kårar att bara tänka på det.. Usch. Vill prestera och visa att jag kan annat mycket mer avancerat. För det kan jag verkligen!

Men: det får jag ta tag i om någon dag för just nu är prestationen att göra kaffe tillräckligt avancerat. För det gör ont i mig :( Tycka-synd-om-sig-själv har börjat igen.. Stackars stackars mig.
Ta hand om mig nuuu :(

// K

Frustration

Jag är riktigt frustrerad. Här står jag och trampar på samma ställe. Jag kommer ingenvart med livet och det känns som att det börjar rinna mig ur händerna. Vad hände?

Jag är rastlös. Har inget som utmanar mig längre, och har ingen riktigt att rymma till. På ett sätt var det bra att bo på campus i Växjö. Där fanns det alltid något att göra, alltid någon att träffa. Nu har jag.. Ingen? Ingen riktigt så där iallafall. Fick ett uppvaknande förra veckan och det gjorde att jag insåg det jag befarat. Jag är rätt ensam nu. Och hur kommer det sig? För hur jag är? För att jag har förändrats? För att jag flyttat? Tror det är trion i sig som har gjort det.

Vill jag flytta? Ingen aning. Vill jag börja plugga? Kanske. Det är min trygghet. Gräva ned sig i den där boken, träffa nytt folk och få göra det jag gör bäst.
Men går det? Nej. Har inte tillräckligt många veckor kvar, så måste jobba samtidigt som jag pluggar. I och för sig, det går ju. Men i längden? Kommer det knäcka en? Kanske.

Vill jag hitta ett nytt jobb? Jepp. Jag vill hitta något som utmanar mig i alla fall lite. Där man inte lurar och skäller. Men går det bra i letandet? Nej.

Vågar inte riktigt röra någonstans för blir ju likadant som alltid. Jag står där ensam. Så jag får ta tag i det här där jag är nu.
Kommer det bli lätt? Nej. Är jag peppad? Nej.

Jag känner mig riktigt misslyckad. Har inte ens ett tillräckligt jobb.

Usch.. Längtar lite tillbaka till min sunkiga sockerbitstvåa. Där man kunde låsa in sig och läsa till en tenta, men fortfarande ha liv runt en. Där kände jag ju ändå rätt mycket folk. Här i storstan har alla växt upp och vi alla har glidit isär.. Men vill jag egentligen tillbaka dit till den gråa staden? Nej, tror inte det.
Behöver någon som drar upp mig lite. Som vill samma sak som jag, och dra ut mig dit jag vill.

Vad ska jag göra? Ta bussen till jobbet är vad jag ska göra nu.

// K

Trött

Jag är helt slut i kropp och knopp. Och det är tack vare jobbet.. Kommer ni ihåg när jag skrev att det känns som om att ögonen går inåt? Samma känsla har jag nu. Jag skulle behöva sova ut. Men det kan jag ju inte, för måste få in kosing och därför måste jag jobba.

Hade ju helst haft ett annat jobb, där de inte skäller ut en varje dag. För det är vad jag får stå ut med nu. Är det kul? Inte ett dugg. Känner mig som 5 år, som inte klarar av något. Igår så gick jag hem någongång efter 19-tiden och var jättetrött, förbannad och svettig. Ingen bra kombo.. Jag fattar inte riktigt vad jag gör för fel, men något verkar de ju vara för de hackar på mig dag ut och dag in. Om de inte vill ha mig där, så slutar jag. De behöver inte skrika på mig varje dag. Snart brister det för mig och jag tjafsar tillbaka, och det är ju inte så bra då de faktiskt är min arbetsgivare. Är 24 år, och har varit med om det förut. Så jag vet när någon försöker klampa över mig, och det tolererar jag inte. Har sagt ifrån förr, och kommer göra det igen. Tål inte tjafs, nervärderande och orättvisor. Så händer det igen kommer jag sätta ner min fot och ryta till.

Har ni något annat jobb till mig tar jag det gladeligen, för det här är inte kul. Alls. Kanske ska börja plugga igen? Saknar mina böcker :( Faktiskt!

Neh, nu måste göra iordning mig nu för jobbet, ska sätta på mig ett ansikte och fixa till mitt hår.

Skicka iväg mig någon annanstans, okej?

Vill ha mina kläder också som jag beställt.. Skicka hit dom snabbare!

/ K

Tisdag

Var ju hos läkaren igår, och det var som jag trodde. Det blir en operation senare, förhoppningsvis innan sommaren. Men troligtvis blir det efter sommaren. Vilket kommer bli jobbigt, då det bara blir värre och värre för varje månad. Har dragits med det här allt för länge, och därför är det inte ett "akutfall" som läkaren sa. Så nu fick jag tipset att äta olika smärtstillande tillsammans och stå ut. Hur man nu gör det, för det här gör riktigt ont.

Och på det så fick jag ett "roligt" samtal från jobbet jag har nu. Tydligen är jag långsam och passar inte in, så de flyttar mig till ett annat ställe på arbetsplatsen. Jag flyttades till ett ställe där jag iof trivs bäst. Men blir inte direkt taggad av att veta att de inte tycker jag sköter mitt jobb? Trodde jag skötte mig bra, och gjorde det jag skulle. Så nu blir jag bara nervös, för vet inte om de ljuger när de säger att man gör ett bra jobb? Gjorde de ju förut. De gör precis som de vill med en, och utnyttjar en. Är rätt förbannad och vill hitta något nytt att göra

Jag vill ju vara på ett ställe där de uppskattar mig? Och faktiskt tror på en? Inte att jag är något välgörenhetsfall. För det är vad jag känner mig som nu. Tack och hej. Jag verkar ju inte klara något.. Är ju det de säger, mina arbetsgivare från förr och nu.

Skönt iallafall att jag och Pierre bestämde oss för att åka iväg i helgen. Ska åka till Pascal och hälsa på i Örebro :) Behöver komma bort, och ha kul. Vi både behöver det, för vi har det inte så lätt vi heller.

Är ilsken så att jag kokar.. Oturen blir bara större och större. Jag har gått sönder inombords..

/K

Glöm det.

Det jobb jag hade hoppats på ville inte ha mig. Vilket jag tycker är konstigt då de var så himla intresserade av mig förra veckan.

Så nu får jag lägga den ansökan bland alla de andra tiotal jag får varje dag. I skräphinken.. Utbildningen jag gått känns rätt värdelös. Varför pluggade jag det här för? Finns ju inga jobb ute. Har sökt till alla jobb som ligger ute! Känner mig värdelös, och känner mig stressad. Funderar på om jag ska ta mig i kragen och läsa programmering istället. Få det gjort, och kanske läsa till något språk. Så att jag kan söka mig till det istället (även fast det inte är något jag egentligen vill göra). Just för att få någon meningsfull nytta av de 3 åren jag läst.

Och råge på det så har jag ont. Riktigt ont.. Igår kämpade jag på jobbet, men idag slog det tillbaka mot mig pga stressen igår. Kunde knappt gå upp ur sängen. Så fick ringa in och sjukanmäla mig. Imorgon ringer jag en läkare, så allt det här får ett slut. Är trött på det!

Fy f*n säger jag bara för livet just nu. Jag kämpar på, men det är inte lätt. Har inte haft turen på min sida, så risken att jag får ett skrämmande resultat från läkaren vågar jag inte ens tänka på. Har läst lite på nätet, och det är väldigt skrämmande. Kan vara riktigt jobbiga sjukdomar som har drabbat mig.

Känner inget stöd riktigt heller, de flesta verkar tro att jag bara lägger mig ned och dör. Jag gör inte det, verkligen inte. Vem tror att jag vill leva såhär frivilligt? Egentligen? Är ju sjukt isåfall. Har ingen ork att alltid behöva diskutera/tjafsa om det, därav kommer tårarna. Det är då då ni tror att jag har gett upp. Jag blir bara arg och irriterad, så tårarna är arga tårar för det inte är rättvist. Jag ska visa att jag klarar det här. Gör jag det så blir jag stolt över mig själv, för det här kommer bli riktigt kämpigt. Men jag ska visa er. En gång för alla.

/ K

Långt borta..

Hej,

Jag vet att det är ett tag sedan jag skrev ett inlägg här. Jag har inte haft någon motivation till det, har faktiskt inte haft någon motivation till något.. Känns lite som att jag har gått vilse, och har vant mig vid tanken att jag är borta.

Och jag vågar inte riktigt komma tillbaka.

Just nu sitter jag hemma, har hänt en hel del senast jag hörde av mig här. Jag har hunnit få jobb, och lika snabbt säga upp mig. Jag har fått ett nytt jobb (tror jag?) och är rädd nu att jag ska misslyckas. Är inom restaurangbranschen och jag vet inte om jag är så lyckad där. Speciellt inte nu. Har svårt att sätta fingret på vad det är, men något är fel.

Jag litar inte på mig själv när det kommer att prestera, för jag har ju inte lyckats avsluta något jag satt mig in i. Aldrig någonsin faktiskt. Och det är skrämmande. Så just nu har jag en jätteklump i magen och vet inte alls hur det kommer att gå.. Är orolig och rädd. Ska man må så inför något nytt? Kanske berodde på det han sa till mig? Han kanske skämtade, men ändå. Vill inte vara ansvarig för mer än bara mig själv? Riktigt dumt sagt.

Jag känner inte heller att jag kan prata om det med någon, för de flesta tycker jag är dramatisk och överdriver. De har tröttnat på mig. Helst av allt skulle jag vilja dra mig tillbaka till böckerna, börja plugga igen. Det är min bekvämlighetszon och där vet jag att jag är duktig. Har bara kommit lite på villovägar.

Men jag vet att ett jobb ger mer pengar, det vet jag. Och pengar är något jag verkligen behöver nu för lever på ingenting. Jag tar mig framåt, men inte mycket mer än så. Så ett jobb är det som behövs. För pengar är tyvärr behövligt för både kropp och själv. Utan dem så stressar man upp sig, oroar sig inför nästa dag som kommer, och mår helt enkelt skit.

Men är det här jobbet rätt för mig? Jätteskrämmande. Jättejätte. Det har börjat rycka i mitt öga, tack vare stress och oro. Eller ska väl inte säga "tack vare" för senaste gången jag hade sådana här ryckningar slutade det inte så bra. Det har ryckt ett tag nu, så har inte något med det nya att göra.

Jag vill inte vara såhär.. Jag vill också känna att turen har vänt sig till mig igen. Och att jag är duktig och fixar allt som står i min väg. Men jag behöver en positiv push, inget mer av det andra.

För jag mår skumt, och oroar mig för att telefonen ska ringa och någon ska slänga in mig i något jag inte är beredd inför. Jag visar det inte riktigt, men jag är inte glad. Det sitter på ytan, för jag vill inte göra någon besviken. Det är väl därför jag känner mig så orolig, för jag gör det här för någon annan/annat. För att slippa känna oro för nästa dag, för att slippa låna pengar, för att slippa höra att jag inte gör något. Helst av allt vill jag skrika, skrika på någon, skrika på något. Få ut all skit som samlats.. Bara få ut frustrationen. Det är ju som att ingen förstår mig, och det gör mig ännu mer orolig och skum. Det är en kvävande känsla, och det kanske är därför det ibland känns så tungt att andas. Som att något har satt sig på mitt bröst. Jag bär på något riktigt jobbigt och tungt. Och jag vet inte vad jag det är. Men jag vill få ut det nu..

Har suttit ute i solen idag iallafall och försökt slappna av. Läst lite i en bok, druckit kaffe och vatten och kopplat bort allt. Det har varit riktigt skönt idag.. Kanske var bra att jag stannade hemma och varit med mig själv. Behöver fler sådana här dagar. Tror inte jag kommer få fler i sommar.

Ska försöka städa upp lite härhemma och börja göra iordning för middagen ikväll.

Eller så sitter jag bara och slappar framför tvn och glömmer bort tiden ett tag. Är rätt skönt det med.

// K